Sommarlivet
Gällnö ligger bortom grosshandlarvillorna och de tättbebyggda sommarstugeområdena. Här finns en blandning av jordbruksfastigheter, uthyrningsstugor och spridda sommarhus. I slutet av 1800-talet, när ångbåtarna började med reguljära turer kunde öborna hyra ut sina boningshus till sommargäster och själva bo i mindre hus. Många gällnöbor hävdade att det inte var sommar förrän man flyttat ut till den tillfälliga bostaden.
Några sommargäster köpte skärgårdshemman och blev mer eller mindre bofasta. På Gällnö finns det nyare fritidshusbebyggelse på några områden – mellan Spånudden och Stugudden på Gällnönäs, på norra delen av Gällnönäs och vid Byvikens södra strand.
Sommargästerna spelade krocket, seglade eller umgicks i bersån. Det fanns flera dansbanor där ungdomarna kunde samlas. En gång i veckan kom ölbåten Gambrinus med öl och läsk. Mat fanns att köpa i den lilla affären eller också direkt av bönderna på ön. Midsommarfirandet blev sommarens höjdpunkt för både sommargäster och bofasta.
På 1920–1930-talet kostade det cirka 150 kronor att hyra ett hus för sommaren. Med sommargästerna kom det lite extra inkomster till öborna, eftersom man också sålde mjölk, ägg, potatis eller utförde byggnadsarbeten.
På flera öar öppnades det pensionat. I Ahlsvik på Svartsö fanns det ett och på Gällnönäs fanns det två pensionat fram till 1940-/50-talet. Det ena pensionatet, vid Skage nära Gällnönäs brygga, drevs av syskonen Axel och Jenny Nyström från 1920-talet fram till 1940-talets slut. Pensionatsrörelsen vid Skage gick bra och gav goda arbetstillfällen, men ersattes så småningom av stuguthyrning. Efter det att pensionatet hade upphört fanns traditionen kvar med stora middagsfester, bland annat när Jenny Nyström fyllde 75 år 1957 (Tom Thureborg).
Det andra pensionatet på Gällnönäs drevs av Karl och Ingborg Nordlund och senare av dottern Greta Jonasson under sammanlagt 40 år (1926-1966). Samtidigt drevs jordbruk med mjölkkor och fiske. Specerier beställdes från Konsum på Sibyllegatan och hämtades bl a på Hjälmö. Det måste ha varit ett tungrott hushåll med vedspis och isskåp. El fanns inte förrän 1956, så under lång tid lagades maten vid vedspisen och isskåpet kyldes med is som togs upp på vintern i Hemviken och lagrades i iskällaren. 1962 drabbades Greta av en svår brännskada i köket men pensionatet drevs ändå vidare hela säsongen.
Det var många originella personer som bodde på pensionatet, inte minst den fröken Traneus som bodde i ett permanent tält men åt på pensionatet. En gång om sommaren var det båtutflykt med picknick till någon ö i den stora öppna Hedelinaren. Några starka drycker serverades inte på pensionatet men det förekom ibland att gäster hade flaskor på rummet, vilket inte sågs med blida ögon.
De stockholmsbarn som växte upp på Gällnö på somrarna fick en frihet som de annars inte hade hemma i stan. Här fanns lekkamrater, bad, fiske, natur. Nils Ribbing, vars familj hyrde på Gällnönäs (Lillstugan, numera Dahls), under hela 1950-talet berättar om somrar fyllda av lekar och spännande äventyr. Det mest dramatiska var när han klättrade i den stora eken, föll ner och bröt armen. Han fick åka till sjukhuset med sjöflygplan som landade i Hemviken. Här konstruerade han en egen båt som var i det närmaste osänkbar. När barnen skulle in och äta fick föräldrarna ringa i vällingklockor, men Nils mamma kunde busvissla så de behövde ingen klocka. De flesta familjer som hyrde av eller bodde på pensionatet kom tillbaka sommar efter sommar. Det innebar att de knöt kontakter för livet.
Källor:Svartsö, Lådna, Hjälmö, Karklö, Trångholmen, Gällnö, en kulturhistorisk studie av ett skärgårdssamhälle. Kulturnämnden. Stockholms läns landsting 1983.
Tom Thureborg, Gällnö
Gunnel Frank, Stockholm/Gällnö
Nils Ribbing, Danderyd
Birgitta Modigh
Från Nordlunds pensionat
Från Fogelströms